Zebbe och Bosse. Syskon o nya till whippetträffarna

Skickat från min Windows Mobile®-telefon.
C O N F I D E N T I A L I T Y N O T I C E

The content of this e-mail is intended solely for the use of the individual or entity to whom it is addressed.
If you have received this communication in error, be aware that forwarding it, copying it, or in any way disclosing its content to any other person, is strictly prohibited.
If you have received this communication in error, please notify the author by replying to this e-mail immediately.

Tävlingar i Landskrona i lördags

Jag fick skjuts till kappbanan i lördags. Riktigt roligt att titta på tävlingarna! Synd bara att det var mellan ösregn och dugg HELA tiden (ev med undantag av några minuter). Alla bilder är tagna av Hilding Ekelund.

Jag börjar med en bild på snabbaste killen för dagen, tjeckiske Orlando som satte banrekord (putsade sitt eget) med 19.19! Men jag ska vara helt ärlig och säga att jag trodde det var en liten Greyhound, med undantag för att öronen stog rätt upp :)

Här är tikloppet, som Orlandos syster Oksana vann på 19.84 om jag inte missminner mig. Hon är redan ur bild och har distanserat övriga fältet som syns här.

En start! Osäker på vilken...

Avslutar med en mysbild på Speedpartners lilla svarta tikvalp - naww!

Tonåringar är en egen art tror jag...

Art: Tonåringar, finns inte i några speciella raser utan verkar vara likadana över hela världen. Tonåring kan faktiskt vara ett förvillande artnamn då det indikerar att individen bör vara mellan treton och nitton också då det finns exemplar som redan i tio-års-åldern uppvisar tydliga symtom på transformation från en annan art som brukar kallas "barn" (speciellt hos det kvinnliga könet).

Utseende: Kan vara till förvillelse lika människor, finns av både manligt och kvinnligt kön.
De kännetecknas ofta på sin något hängande hållning och uttryckslösa blick (det finns undantag som då blir ännu svårare att identifiera). Eventuellt återfinns ett ansikte bakom en lugg (finns även här undantag som gör dem svåridentifierade). Ett tydligt kännetecken är också en aura av konstant trötthet och ointresse.

Kännetecken för övrigt: De återfinns alltid klamrandes fast vid en mobiltelefon. Skulle den i ett par sekunder vara utom räckhåll får de lätt något desperat i blicken. De har sneakers (läs: Converse) på fötterna eller möjligtvis alldeles för högklackade skor (även här speciellt hos de av kvinnligt kön). En kategori ses ofta med mopeder. En del (kvinnor igen) har ofta glömt klädesplagg. En alldeles för kort tröja följs av leggings eller strumpbyxor, ibland med oförklarliga gummiband runt fotlederna. Det har även de manliga tonåringarna från tid till annan, gärna till alldeles för stora träningsbyxor.

En tonårings hjärna: Tonåringar brukar hävda med bestämdhet att de faktiskt har en hjärna som inte i allför stor grad avviker från Människans. Detta är ett ämne för ständig diskussion om vilket de lärda (arten: Föräldrar) understundom har olika uppfattning. Otvistiga faktum torde ändå vara att Tonåringarna i högre utsträckning än Människan inte har uppnått riktigt samma minneskapacitet (t ex kan ett önskemål om att undanröja diverse Tonåringen tillhörande persedlar behöva upprepas ett ansträngande antal gånger) samt att deras känsla för rimlighet och proportioner ännu inte utvecklats till fullständig mognad. Detta kan ta sig uttryck i att en Tonåring t ex kan anklaga Föräldern för något som i andra sammanhang skulle vara fullständigt självklart ålåg Tonåringens ansvarsområde!
Ansvar är ett annat område som har en utvecklingspotential. Uttrycket ansvar är för vissa Tonåringar ett fullständigt okänt begrepp medan det hos andra är tämligen välutvecklat, även detta kan leda till förvirring i artbestämningen. Dock kan nog alla vara eniga om att Ansvar är ett prioriterat utvecklingsområde.

Humör: En tonårings humör är konstant växlande. Från tillstånd av euforisk kärleksfullhet till nattsvart depression någon minut senare. Denna känslomässiga berg-och-dalbana kan vara något omtumlande och illamående-framkallande hos arten Föräldrar. Dock har forskning visat att arten Föräldrar uppvisar likartade symtom under tiden de interagerar nära med Tonåringarna. Detta bidrar till att förstärka symtomen och är ine att rekommendera för husfridens skull. Ett mer stoiskt och jovialiskt bemötande tenderar att trubba av de värsta toppar och dalar.

Ja, ni som eventuellt har orkat läsa hela detta inlägg tror förmodligen inte att jag är klok, men just nu känns det som jag åker Tonårings-Virvelvinden och är konstant spyfärdig så jag var bara tvungen att skriva av mig lite! Tycker du någonting så upskattar jag FÖRSTÅS som vanligt att du kommenterar! :)

Vilken härlig söndag!

Idag började vi med att åka till Jägersro för att Higgins och Lisa skulle få leka lite (och förstås för att träffa trevliga Mikael och Ronnie!)

När vi kom dit var där en liten ensam Salukitjej - Sally. Jättesocial och gullig. Något yngre än Lisa så hon accepterade henne med en gång.

Här kommer syskonen i full karriär, Lisa först och Higgins bakom.

Åh kan vi få godis?

Snälla Ronnie - snälla?!

Nu är vi törstiga, men vi lät Sally dricka först, gästerna först!

Vad är det du har fått syn på Lisa?

Söta Sally!

Sedan var det vidare till Ystad och Sommarhagens Twilight-kull! Isabelle kastade sig ner i valpbadet!

Jag myser lite med Watson (som ska hem till Mikael och Ronnie sedan)

Gullefisen! Faster Lisa fick stanna i bilen!

Gulliga Mamma Java ville också vara med! Barnen fotograferar febrilt med sina mobiler! Mina bilder blev lite suddiga :( Madeleine tog 130 (!) kanske några av hennes blev bättre?

Här är Watson hos Per och myser!

Snuttisarna!!

Awww!

Ord överflödiga!

Sedan somnade valparna så vi gick och fikade medan tjejerna satt kvar och "led"

Wallander! Cool cat! Han är enligt Maria gnska reserverad, men han adopterade Per omedelbart. Per kunde inte röra sig utan att ha Wallander i hasorna! När vi skulle gå satt han på Pers skor :))

Som vanligt blir jag JÄTTEGLAD om du kommenterar!

Nu är det sommarlooooooooooov!

I alla fall för barnen! Det är mysigt med skolavslutningar! Min älskade lilla dotter gick ut nian idag. Den mindre gick ut sexan, men hon ville inte vara med på bild idag!

Här har hon fått sitt betyg och sagt hej då.

Fattar ni att lärarna inte ville kramas - de tyckte att det kändes krystat! Jösses så stela.

Madeleine!

Halva klassen, tjejerna :)

Rock´n´Roll!

...och så lite tårtfika hemma!

Hur gick det till?

Hej på er!

Jag insåg efter Linneas fråga efter förra inlägget att jag kanske inte riktigt förklarat hur det gick till när jag bröt benet.
Det krävs nästan en liten bakgrundshistora.
Jag är en människa som tycker att fort är bra och långsamt är dåligt - i nästan alla situationer. Rätt eller fel!
Kombinerar man det med en extremt snubbelbenthet så har man en vandrande fara.
Jag har ramlat och stukat fötterna otaliga gånger under mitt liv. Eftersom jag rör mig fort så är det lätt at misa håligheter och annat besvärligt i vägytan. Det behöver i ärlighetens namn inte vara speciellt stora saker, när jag var liten räckte det med ett frimärke - nuförtiden behövs knappt det... Kan räcka med mina egna fötter faktiskt. :)

Nå, så här gick det till. Jag och hundarna åkte till hundkappbanan Landskrona för att Lisa skulle ta sitt licenslopp. Det skulle ju gå först så vi gick runt där och värmde hundarna lite. Det började regna och jag gick och tog på mig min långa regnkappa (så här i efterhand helt onödigt eftersom det bara var en liten skur) jag tog mig inte riktigt tid att knäppa den, vi var på gång.
Så blev det dags och vi satte in hundarna i boxarna, 480 vilket gjorde att vi skulle in på gräset snabbt innan trasan skulle gå, och när jag skulle kliva över den där löjligt låga lilla sargen med mina löjligt långa ben (jag är 1.76) så trasslar jag in gympaskon i regnjackan och landar med alla kilona på utsidan av foten. Alla tittade på mig, hundarna var hysteriska i burarna så jag var tvungen att vinka till dem att skicka iväg hundarna. Jag reste mig snabbt upp för att gå och hämta Lisa men det gjorde faktiskt mycket ondare än vad det har gjort t o m de gånger då jag stukat riktigt rejält så jag skickade kopplet med Åsa som fick ta in Lisa också. Jag såg min älskade lilla snigel gå i mål tvärsist som vanligt :) men hon fick sin licens i alla fall.
Så jag då. Jag skäms ju inte längre! Har man stått på öronen så många gånger i olika sammanhang så orkar man inte det. Jag kan ju lite hastigt berätta om de två senaste gångerna, förra veckan mitt utanför en uteservering på Söder i Stockholm tillsammans med alla mina arbetskamrater! Slog sönder knät och mina jeans (jag har nu moderna lite längre shorts med uppvik...) och stukade den foten vars ben jag sedan bröt 4 dagar senare. Gången innan dess var väl något år sedan då jag hade varit och köpt två stora latte och lunchmackor på Espresso House i Malmö och snubblar rakt utanför MQ:s entré och lägger mig platt och badar i latte... inte heller det en skön syn!
Tillbaka till rundbanan då. Jag fick ju halta bort till bilen och det gjorde i ärlighetens namn ganska ont... Där satt jag bilen och var tvungen att ta mig hem. Ja, det var högerfoten jag hade ont i (hade varit bättre med vänster eftersom jag har automatväxlad bil men nu var det höger) så jag fick sätta foten på gaspedalen, gasade genom att trycka på knäet och bromsade med vänsterfoten. Det gick bra och farthållare funkar ju också. Mest motorväg mellan Landskrona och Trelleborg.
Sådär, då har jag bjudit på ytterligare en bit av mig själv :) Väl bekomme!

Reflektioner från en rullstol

JAG NÅR INTE!

Det är den allt överskuggande känslan. Det är obekvämt att jobba ur, är en annan. Efter 2 dagar och några få korta pass i detta hjälpmedel är jag redan tacksam för att veta att det är en begränsad tid det handlar om. Min respekt för dem som är rullstolsbundna har alltid varit stor, men har ökat exponentiellt.

Jag skulle ta dricka i kylen - hur öpna dörren när man täcker den med en rullstol? Jo man rullar förbi dörren och vrider sig bak i en omänsklig ormrörelse och sträcker de flesta av musklerna i överkroppen (samt tårna?!?!). Sedan ska jag bara hälla den i - ett glas... Det når jag inte! Nu funkar ju det för mig som kan resa mig upp och ta ett glas, men om jag inte hade kunnat det hade jag fått dricka ur paketen. Efter frukosten skulle jag hänga tvätt. Torkskåpet var ju inte att tänka på. Eftersom jag har mitt långa ben stickande ut rakt fram så kan jag inte köra nära på det hållet utan jag fick backa upp till tvättställningen med ryggen och sedan återigen vrida runt kroppen i omänsklig snurr för att hänga upp klädesplaggen.

Vi hade en föreläsning på en konferens häromåret av en kille från Göteborg, jämnårig med mig, som var neurosedyne-skadad. Han hade små stumpar istället för både armar och ben. Det är en av de absolut mest imponerande människor jag har hört. Han klarar allting själv! Han har provat massa idrotter i skolan och så. Han är gift och har barn och tar själv sina barn till och från skolan. Läs gärna mer om honom! Mikael Andersson. Makalös människa! http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article1074385.ab

Vet ni, nu har jag pausat en stund och under tiden har arbetsterapeuten varit här. Nu har jag en ställning med handtag runt toastolen! (Jösses!) och en duschstol i duschen. Jaja Pers mamma som är 80 är inte i närheten av dessa hjälpmedel, MEN, det har inget med ålder att göra! Eller hur? Jag är inte för stolt för att få hjälp som underlättar livet lite även om det bara gäller några veckor! Säger-hon-övertygande-för-att-försöka-intala-sig-själv!

Nåväl, det gör inte speciellt ont vilket är skönt. Inte i foten i alla fall, däremot mer i andra delar av kroppen, ryggen, nacken och någon liten irriterande muskel jag har hittat i magen...

Ni vet hur mycket jag älskar kommentarer så kommentera gärna och gläd en invalido :)